Telefonterror

Kvällens promenad till järnvägen (mot Hässleholm):

Ja, jag kanske hellre skulle kalla det för telefonvillervalla, men efter senaste telefonsamtalet så känns telefonterror mer rätt.

Jag och Helena skulle ringa vår vän Björn för att höra om flytten gått bra, men Björn svarade inte på sin telefon, så vi trodde att han stängt av den när han tittade på Beck ikväll.

Men fjärde gången vi ringde så tutade det upptaget i luren.

Okej, tänkte jag. Jag ringer hans kompis Christian som hjälpt honom att flytta, för då kanske jag kan få kontakt med Björn.

Christian svarar, men han är redan hemma så inget prat med Björn. Vi fick iaf veta att han skulle vara hemma hos sin kompis Niklas på Hisingen. Helena hade hemnumret till Niklas så jag får det och ringer dit. Någon svarar med Niklas efternamn och jag trodde först att det var Björn, men det var Niklas, vilket jag tyckte var konstigt eftersom han skulle vara i Piteå nu. Och det var han också, men med vidarekopplad telefon.

Det tog ett tag innan jag och Niklas förstod. Så Björn, vi hoppas att du har det bra och sover tryggt hemma hos Niklas nu! :)

Efter den här telefonvillervallan gick jag vi en liten runda till. Plötsligt ringer min telefon, den som annars brukar vara så tyst. På displayen står det "privat nummer" och jag svarar med mitt vanliga hej.

-Kan jag få prata med Maria, sa en tyst kvinnlig röst med lite brytning.

-Nej, det finns ingen Maria här, svarade jag.

-Men, men, är hon inte, sa rösten och det hördes som om kvinnan var rädd och höll på att bryta ihop.

-Nej, tyvärr, sa jag igen.

-Är du bra på att suga?, sa rösten sen.

Jag lade på luren.

Kul säger jag med lite ironi på rösten. Här går två flickor ensamma i mörkret med fullmånen som enda ljus och får ett sånt samtal. Det uppskattas, tacktack!

Keep smiling on! /M