I "Lotta på Bråkmakargatans"-värld kan mamma lämna Lotta ensam i huset, när hon ska gå till affären och handla.
I "Lotta på Bråkmakargatans"-värld kan Lotta obehindrat prata med sophämtaren herr Fransson som i Pierre Lindkvists gestaltning är en trygg herre.
Lotta kan gå ensam (fast med Bamsen förstås) till till bensinmacken för att köpa tidningen till tant Berg.
Det värsta som händer Lotta när hon cyklar är att hon gör en praktvurpa med tant Bergs cykel.
Det värsta hände Engla när hon cyklade hem.
Det är så att man bara vill gråta när man tänker på det. Och på Englas familj. Hennes mamma.
Jag kan inte, jag vill inte ens föreställa mig hennes privata helvete som hon måste gå igenom.
Så fruktansvärt hemskt och så fruktansvärt onödigt.
Vad ska man säga?
Stjärnsund låter ju på beskrivningen som en tämligen idyllisk plats. Men ordspråket säger ju även sitt.
Men var kan barnen cykla då? Om de inte ens kan göra det på landet i Dalarna?
För det är klart att alla kids ska kunna cykla hem! Det ska alla kunna göra, utan att löpa risk för att råka ut för hemskheter.
Jag önskar att alla kids skulle ha det så som Lotta har det i sin värld. Hon har det tryggt, är cool och kan faktiskt gå över gatan själv och hejja på sotaren.
Minimistandarden borde väl iallafall kunna vara att man kan cykla de hundra metrarna hem.
Tankar till Englas familj.
C
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej Martha! Jag håller med dig fullständigt! Detta är fruktansvärt... *Kramar*
Nu var det ju jag, Cajsa, som hade skrivit detta inlägg. Fast jag är säker på att m håller med mig om vad jag skrivit. Fruktansvärt är bara förnamnet.
Ojdå, det missade jag. Men det spelar ingen roll... Jag håller ju ändå med! Och ja, fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag håller med C! Dessutom en fantastiskt inlägg du gjorde med liknelsen till Lotta. Mycket bra reflektion! Ha det bra!
Tack så mycket Björn!
Skicka en kommentar